Träning

Jag har verkligen älskat att träna tidigare i mitt liv. Men sedan jag och Erik blev tillsammans har det inte blivit så mycket av det, och jag har nog blivit latare och latare haha. Det känns som att det räcker med all hans träning.
Jag är medlem i Buzzador och fick tidningen Fitness som tack för att jag buzzade en produkt, men jag har inte ens tittat i den. Jag gillar inte när det blir sån träningshets och man måste äta på ett visst sätt osv.. Jag tycker att man ska ha balans i livet och inget får bli för extremt! Då mår man inte bra, man måste få njuta av det goda i livet också!
Jag fick ett mejl angående hur min kropp har återhämtat sig efter graviditeten och på vilket sätt jag fått tillbaka min kropp osv. Svaret är att jag inte gjort någonting annorlunda än innan. Jag har inte tränat något förutom alla promenader såklart, och ätit precis som jag alltid gjort! Jag kan nog tacka min mamma för bra gener, men jag tror också att det är för att jag är ganska bra på att äta lagom av allt. Jag skulle gärna ha behållt några mammakilon, jag gick upp ca 16 kg, men allt och lite till är nu borta.

Jag kände ingen stress alls med att få tillbaka min "gamla" kropp, även om alla gravidkilon försvann ganska fort. Däremot så är tex. inte brösten riktigt desamma som innan, och kommer nog aldrig bli det heller, men vad gör det?! Jag var inte särskilt rädd för att få bristningar på magen, hade jag fått det så hade det ändå varit för något väldigt fint och hade varit stolt över dem! ♥

Stooora magen i vecka 39

Två dagar efter förlossningen

Den mycket vita magen ca 5 månader efter förlossningen

Nytt utséende

Vad tycker ni om min nya bloggdesign? Superfin tycker jag, TACK Romanique !!

Måste visa er en rolig bild jag hittade på Eriks dator nyss haha.  Å vad jag saknar min mage när jag ser bilden. Så mysigt!! Kan också säga att jag saknar mina bröst som inte riktigt är av den storleken just nu...



På Rhodos, jag var gravid i typ vecka 32?!



Kejsarsnitt

Jag fick en fråga om varför jag gjorde kejsarsnitt. Och det är av personliga skäl.. Tre stycken egentligen.

Min mamma hade en väldigt jobbig förlossning med mig, det var precis att jag överlevde. Likadant var det när hon föddes... Troligtvis har hon för trångt bäcken. Under hela min uppväxt har jag varit livrädd för den dagen då jag skulle få barn, och kanske måsta gå igenom det min mamma gjorde. Det är en av anledningarna till att jag valde snitt.

Den andra är att eftersom Erik spelar ishockey, och säsongen började några dagar innan Juni var beräknad, så var jag såklart rädd att han skulle befinna sig i t.ex Mora på match när jag skulle föda... Jag har ju ingen annan i min familj nära eftersom jag kommer från Sundsvall... Så tanken på att ligga ensam på förlossningen var inte heller så kul.
Den tredje anledningen är ingenting jag vill skriva om här i bloggen!

Så därför fick jag först prata med en auroa-barnmorska, och sedan med en läkare som beviljade snittet. Jag hade nog tur som träffade "rätt" läkare. Hon förstod mig.

Ett tag velade jag mycket om hur jag skulle göra, jag ville ju göra det bästa för Juni. Och det tror jag att jag gjorde! Hon mådde jättebra efter snittet, och fick ligga på mitt bröst direkt efter att hon kommit ut. Medan läkaren sydde ihop mig.

Hade jag fått mäta mitt bäcken innan och sett att jag inte varit för trång så hade jag nog försökt föda vanligt. Men när man är gravid så vill dom inte göra det, då det inte är bra för barnet.

Nu ringde min barnmorska igår och berättade att jag skulle få en tid till sjukhuset för att göra en sån röntgen. Så det känns jättebra, att få veta om kroppen klarar en vanlig förlossning eller inte.

Hur som helst så är jag jätteglad och nöjd med min förlossning med Juni!










Två ärr på magen, ett blindtarmsärr och ett Juniärr. Det är så tunt och fint, och jag är faktiskt stolt över det!!

Min förlossning

Min förlossningsberättelse finns ju på min gamla blogg, men jag vill ha den här med! Så jag lägger ut den igen:

Juni skulle ju födas med ett planerat kejsarsnitt den 16 september. Men eftersom jag hade så mycket förvärkar så fick jag en tidigare tid, den 14 september.

På kvällen söndagen den 12 september fick jag helt plötsligt jätte hög feber och ont i magen. Vi ringde in till förlossningen, och eftersom jag inte var förkyld så visste vi inte varför jag hade feber, så dom bad mig åka in direkt. Dom sa också att jag inte fick äta eller dricka något ifall snittet skulle göras då istället.

På sjukhuset fick jag dropp och så gjorde dom en CTG. Juni mådde sådär, hennes puls var över 200 slag per minut men det berodde på min feber. När den gick ner så gick också hennes puls ner till normalt. Dom på sjukhuset trodde att jag ätit något dåligt och fått matförgiftning, och därför fått så hög feber.

Mitt på dagen på måndagen så fick vi åka hem. Dom frågade hur jag ville göra, om jag ville göra snittet som planerat på tisdagen eller om jag ville skjuta på det några dagar. Men jag ville göra det på tisdagen (dagen efter) som bestämt.

Så klockan åtta på kvällen fick jag börja fasta igen... Vi skulle vara på förlossningen kl 05.30 dagen efter.

När vi kom in på tisdagen så fick jag dropp igen och så tog dom massa prover. Om proverna inte var bra så skulle vi få skjuta på snittet, men var dom bra skulle det göras inom några timmar. En sköterska kom in och sa att proverna var sådär, jag hade en infektion i kroppen. Men kirurgerna tyckte ändå att det var OK att operera mig, men dom skulle dubbelkolla med överläkaren på infektion... Men troligtvis skulle vi rullas in på operationen inom en timma sa sjuksköterskan.

Men sedan kom hon in och berättade att dom ändå tyckte att vi skulle skjuta på snittet eftersom mina provsvar inte var jättebra. Så vi fick åka hem igen.

Snittet flyttades till torsdagen som det var tänkt från början. Det kändes jättebra faktiskt, för jag mådde inte alls bra i min mage.

Så på onsdag kväll kl åtta fick jag inte äta eller dricka något igen. Det var tredje gången jag fastade ganska länge på fyra dagar.

Klockan 06.30 befann vi oss på förlossningen igen, och nu kände vi oss verkligen redo! Även fast jag fortfarande mådde ganska dåligt, magsjukan ville inte ge med sig riktigt... 

Allting gick väldigt fort. Erik och jag fick byta om, jag fick dropp och kateter. Klockan 07.30 rullades vi in på operationen. Alla var super trevliga och förklarade väldigt tydligt för mig vad som skulle hända. Jag fick ryggmärgsbedövningen och väldigt snabbt så började det kännas varmt i benen och jag tappade känseln. Jag trodde att det skulle vara väldigt obehagligt men det var faktiskt inte det..

En läkare drog med en isbit på min mage, och jag skulle känna efter om jag kände kylan. Smärta och kyla känns tydligen med samma nerver, så om jag inte kände kylan så skulle det inte heller göra ont. Jag skulle känna att dom drog något där, men fick alltså inte känna någon kyla... Det var svårt att svara på, för jag var livrädd att känna fel, och sedan känna när dom opererade.

Jag provade också att vicka på tårna, och kände att jag kunde röra på foten. Så sa jag det till en läkare, att bedövningen inte tagit riktigt för att jag kunde röra på fötterna. Det är ingen fara svarade hon, dom har redan börjat operera! Haha :)

Dom fäste också två kedjor i varje sida av snittet och drog utåt för att hon skulle komma ut, en person stod på varje sida och drog. Men det såg jag tack och lov inte... Jag hörde att kirurgen sa att dom måste dra hårdare för att han fick inte ut hennes ben. Jag kände också att någon låg på min mage och tryckte.

Så plötsligt så var hon bara där. Världens finaste Juni! Hon skrek inte, utan gnydde bara lite. Men ändå så att vi hörde att hon mådde bra. Jag fick ha henne vid mitt bröst under hela tiden som sydde ihop mig. Sedan gick hon och Erik iväg och jag rullades in på uppvaket. Jag förlorade 1,5 liter blod, men jag kände aldrig av det och behövde inte få något extra blod.

Kirurgen såg jag aldrig, han kom in när allt var förberett för operation och gick ut så fort han sytt ihop mig. Han klappade Erik på axeln och sa grattis. Men jag fick tyvärr aldrig träffa honom. Jag hade gärna velat tacka honom för att han tog ut henne så bra!

Vi stannade på BB i två dagar och det var tyvärr ingen positiv upplevelse. Dom var otrevliga och stressade. Så på lördag morgon åkte vi hem igen alla tre. Erik fick ge mig mina blodpropps sprutor i benet i tre dagar och sen fick vi komma på återbesök efter några dagar.

Jag är så otroligt tacksam att Juni mår bra och att allt gick så bra för mig. Snittet var en väldigt fin upplevelse och för oss var det de bästa!

Träna efter snitt?!

Jag tänkte lite smått börja komma igång med träningen... Jag har alltid älskat att träna, men sedan jag och Erik blev tillsammans har jag i princip slutat träna helt. Tror att jag blir mätt på allt hans tränande haha. Och nu skulle jag verkligen behöva träna för att bygga upp kroppen lite. Gå upp några kg, få mer matlust och få lite mer muskler...

I förrgår skulle vi träna lite här hemma... Jag kom på tusen ursäkter till att inte göra det. Tillslut lät det bara dumt haha, så jag gick med på att bara göra några armhävningar och så.

När jag väl stod där på armarna reda att göra en armhävning så blev jag livrädd och började gråta! Jag hämtade kuddar och la under magen "ifall jag skulle falla"... Det kändes så läskigt att lita på musklerna i magen! Och så hemskt att inte kunna lita på sin egen kropp.

När man gör snitt så skär dom ju av musklerna i magen så jag antar att det är därför.. Och när jag väl vågade prova så gick det helt ok. Vet inte hur man ska göra med träningen efter ett kejsarsnitt? Det borde ju gå bra att träna magen nu tre månader efter, det sitter nog mest i huvudet...

Jag var ju på efterkontroll hos min barnmorska förra veckan, och trots att jag förlorade 1,5 liter blod under förlossningen var mitt järnvärde jättebra, 130. Dom trodde att dom skulle behöva ge mig blod då direkt efter Juni kommit ut, men det behövdes inte. Kroppen är verkligen fantastisk på att återhämta sig!

Före och efter...

Tittade igenom bilderna sen jag var gravid nyss... Måste publicera en före och efter bild... :)



Magen var såååå stor i vecka 39! Brösten också! Magen har blivit mindre... Tyvärr brösten likaså...





Jag hade verkligen ingen stress att få tillbaka min "gamla" kropp. Älskade min mage när det var stor också, det var ju Junis hem! Jag är tacksam att jag inte fick några bristningar i alla fall.
Och jag är verkligen förvånad över hur snabbt magen drog ihop sig! Nu tre månader senare ser magen ut precis som innan.