Min förlossning

Min förlossningsberättelse finns ju på min gamla blogg, men jag vill ha den här med! Så jag lägger ut den igen:

Juni skulle ju födas med ett planerat kejsarsnitt den 16 september. Men eftersom jag hade så mycket förvärkar så fick jag en tidigare tid, den 14 september.

På kvällen söndagen den 12 september fick jag helt plötsligt jätte hög feber och ont i magen. Vi ringde in till förlossningen, och eftersom jag inte var förkyld så visste vi inte varför jag hade feber, så dom bad mig åka in direkt. Dom sa också att jag inte fick äta eller dricka något ifall snittet skulle göras då istället.

På sjukhuset fick jag dropp och så gjorde dom en CTG. Juni mådde sådär, hennes puls var över 200 slag per minut men det berodde på min feber. När den gick ner så gick också hennes puls ner till normalt. Dom på sjukhuset trodde att jag ätit något dåligt och fått matförgiftning, och därför fått så hög feber.

Mitt på dagen på måndagen så fick vi åka hem. Dom frågade hur jag ville göra, om jag ville göra snittet som planerat på tisdagen eller om jag ville skjuta på det några dagar. Men jag ville göra det på tisdagen (dagen efter) som bestämt.

Så klockan åtta på kvällen fick jag börja fasta igen... Vi skulle vara på förlossningen kl 05.30 dagen efter.

När vi kom in på tisdagen så fick jag dropp igen och så tog dom massa prover. Om proverna inte var bra så skulle vi få skjuta på snittet, men var dom bra skulle det göras inom några timmar. En sköterska kom in och sa att proverna var sådär, jag hade en infektion i kroppen. Men kirurgerna tyckte ändå att det var OK att operera mig, men dom skulle dubbelkolla med överläkaren på infektion... Men troligtvis skulle vi rullas in på operationen inom en timma sa sjuksköterskan.

Men sedan kom hon in och berättade att dom ändå tyckte att vi skulle skjuta på snittet eftersom mina provsvar inte var jättebra. Så vi fick åka hem igen.

Snittet flyttades till torsdagen som det var tänkt från början. Det kändes jättebra faktiskt, för jag mådde inte alls bra i min mage.

Så på onsdag kväll kl åtta fick jag inte äta eller dricka något igen. Det var tredje gången jag fastade ganska länge på fyra dagar.

Klockan 06.30 befann vi oss på förlossningen igen, och nu kände vi oss verkligen redo! Även fast jag fortfarande mådde ganska dåligt, magsjukan ville inte ge med sig riktigt... 

Allting gick väldigt fort. Erik och jag fick byta om, jag fick dropp och kateter. Klockan 07.30 rullades vi in på operationen. Alla var super trevliga och förklarade väldigt tydligt för mig vad som skulle hända. Jag fick ryggmärgsbedövningen och väldigt snabbt så började det kännas varmt i benen och jag tappade känseln. Jag trodde att det skulle vara väldigt obehagligt men det var faktiskt inte det..

En läkare drog med en isbit på min mage, och jag skulle känna efter om jag kände kylan. Smärta och kyla känns tydligen med samma nerver, så om jag inte kände kylan så skulle det inte heller göra ont. Jag skulle känna att dom drog något där, men fick alltså inte känna någon kyla... Det var svårt att svara på, för jag var livrädd att känna fel, och sedan känna när dom opererade.

Jag provade också att vicka på tårna, och kände att jag kunde röra på foten. Så sa jag det till en läkare, att bedövningen inte tagit riktigt för att jag kunde röra på fötterna. Det är ingen fara svarade hon, dom har redan börjat operera! Haha :)

Dom fäste också två kedjor i varje sida av snittet och drog utåt för att hon skulle komma ut, en person stod på varje sida och drog. Men det såg jag tack och lov inte... Jag hörde att kirurgen sa att dom måste dra hårdare för att han fick inte ut hennes ben. Jag kände också att någon låg på min mage och tryckte.

Så plötsligt så var hon bara där. Världens finaste Juni! Hon skrek inte, utan gnydde bara lite. Men ändå så att vi hörde att hon mådde bra. Jag fick ha henne vid mitt bröst under hela tiden som sydde ihop mig. Sedan gick hon och Erik iväg och jag rullades in på uppvaket. Jag förlorade 1,5 liter blod, men jag kände aldrig av det och behövde inte få något extra blod.

Kirurgen såg jag aldrig, han kom in när allt var förberett för operation och gick ut så fort han sytt ihop mig. Han klappade Erik på axeln och sa grattis. Men jag fick tyvärr aldrig träffa honom. Jag hade gärna velat tacka honom för att han tog ut henne så bra!

Vi stannade på BB i två dagar och det var tyvärr ingen positiv upplevelse. Dom var otrevliga och stressade. Så på lördag morgon åkte vi hem igen alla tre. Erik fick ge mig mina blodpropps sprutor i benet i tre dagar och sen fick vi komma på återbesök efter några dagar.

Jag är så otroligt tacksam att Juni mår bra och att allt gick så bra för mig. Snittet var en väldigt fin upplevelse och för oss var det de bästa!