Nu sover alla i huset utom jag. Erik sover uppe i soffan, pga den eventuella smittorisken.. Tindra ligger och kramas med mig i vår jättestora säng som man lätt känner sig ensam i.. Och Juni sover i sin spjälsäng som står 1 mm ifrån mig :)
Tills Juni var ca två månader så sov hon jämte mig i sängen. Från början var det bekvämt när jag ammade. Men sen när hon började sova hela nätter kändes det mer som att det var för min skull hon sov med mig. Hon sov ju lika bra (om inte bättre) i sin säng. Men det var ett stort steg för mig, och det tog ett tag innan jag sov bra utan Juni nära mig. Inte så konstigt med tanke på att hon legat i mig i 9 månader... Flera gånger så inbillade jag mig att hon pep, och lyfte över henne till mig. Oftast skedde detta när Erik t.ex borstade tänderna och inte var i sovrummet haha ;)
När jag var på öppnis härom dagen så var det en tjej som berättade att hennes son sovit i eget rum från att han var typ tre månader. Och han sov så bra! Jag blev lite inspirerad av detta, för jag vet att när jag och Erik går och lägger oss några timmar efter Juni, så stör vi henne.. Fast vi försöker vara tysta.
Så jag sa till Erik att nu ska jag låta spjälsängen stå kvar några meter ifrån min säng, så kanske vi stör henne mindre.
Sen på kvällen var det inte alls lika enkelt, när Erik kom och la sig och såg att jag låg där med Junis säg indragen till min ändå så skrattade han bara. Han känner mig SÅ väl, och hade nog inte räknat med den förändringen heller :)
Tindra tittar på mig och tänker "sov nu matte!!!"
Nomi har också sovit i eget rum den sen hon var 3 månader ungefär, det var det bästa vi gjort. Alla sover så himla mycket bättre.. :-)
SvaraRaderaDet är precis som du säger att man stör varandra även om man kanske inte vaknar "på riktigt" så blir det ju ändå en störning..
Eget rum låter bra för sömnen :) Ta det i eran takt. Det finns ju såna där bebisvaktare så du kan höra om hon vaknar :) Kram
SvaraRadera